Självständighet + tro = Omöjligt

Ifall man vill komma någonstans snabbt så kan en genväg vara räddningen. För en kristen handlar målet inte om att komma någonstans eller göra någonting. Det handlar om att "bli någon". Att bli den Gud har tänkt att jag skall vara, mitt sanna jag. Ett tecken på att vi är vilsna i denhär frågan är just att vi försöker hitta oss själva bl.a. genom "görande". Vi blir inte den vi är genom det vi gör men vi skall nog göra det vi skall göra genom den vi är. Bara då blir det rätt.
Hur skall detta då gå till? För det första så behöver vi återförenas med vår skapare, med Honom som har gjort oss. Denna återförening räcker dock inte ifall den förblir på en nivå där vi förblir den som behåller rätten till våra liv. Rätten at definiera vad livet skall innehålla för att vara meningsfullt och hur det skall förverkligas.
En verklig återförening sker först när vi inser hur vi skall förhålla oss till Gud och därigenom till oss själva.

Gud, som skaparen, är den enda som som KAN definiera vem vi är eftersom vi är skapade till Hans avbild, vilket betyder också att vi har blivit skapade att leva med och av Honom. Att leva för hans plan.
Självständighet + tro är som att försäka vinna OS i 110m hinder med skidor på fötterna. De hör helt enkelt inte ihop. Självständighet + tro handlar om att vi vill ha något valbart av Gud utan att avstå från äganderätten till våra liv.

Vårt sanna "jag" finns i Kristus. Kristus såg sig självs som Faderns avbild på jorden. Han gjorde enbart det Han "såg fadern göra". Hans egen kärleksupplevelse fanns i den närhet och "lön" (Matt. 5:1-13) som Han fick av Fadern och Han tog inte emot ära av människor (Joh. 5:41-44).
Människan är inte skapad till att bli beundrad eller dyrkad. Vi blev skapade till att bli älskade och därigenom till att älska. Kärlek kan inte mottas genom "görandet", enbart genom "varandet". Var och en av oss har en utgånspunkt i vårt sökande där vi utvecklat ett mångfald att vägar att söka yttre bekräftelse av människor, just genom görandet. Vi kan leva länge och väl genom den, ifall vi alltså får den. Tar den slut, rasar vi ihop.

Jesu fullkomlighet låg inte i Honom själv utan i den Han "var" i Fadern. Hans fullkomlighet var 1. Fullkomligt beroende av Fadern (Joh. 5:19) och 2. Fullkomlig överlåtelse till Fadern.
Till samma är även vi kallade till. Att förstå detta riktar in vårt sökande rätt och vi förstår att problemet ligger i att vi försöker kombinera självständighet(äganderätt) + tro(förströstan).

Om vi däremot finner vårt sanna jag som får sin bekräftelse från den vi är i Kristus dvs lever för att älska och tjäna, som Gud har definierat det hela. Då kan inget stoppa oss. Då har inte bekymmer utrymme eller orsak inom oss. Det var därför Kristus, övergiven av alla t.o.m. på korset kunde be "förlåt dem, för de vet inte vad de gör". Där om någonstans borde Han ha haft all orsak att vara bitter, men nej.
Jesu "mat" var inte ytttre bekräftelse, att behaga människor, att vara "någon" inför människor genom det Han gör. Han gjorde det Han gjorde för den Han "var" i Fadern, vem Fadern var i Honom. Fri från behovet att få beröm av människor.

Gud väntar på att det skall födas ett sådant folk på jorden. Ett folk som inte försöker finna sig själv genom sin kallelse i görandet utan som lever ut sin kallelse igenom den de är. Ett folk som inte söker nå tjänster och positioner för att bli "någon" utan som tjänar ett syfte som definierats och ägs av Gud ensam. Ett folk som inte gör en skillnad på det andliga och det världsliga de äger  utan som ser allt de är och äger som Guds , med syfte att att tjäna Hans syften. Ett folk som inte bygger ett samfund för att se sitt eget namn på top 10 av bästa statistik utan som hellre ser 12 människor förvandlade till Jesus efterföljare än 5000 som gillar deras möten.  Detta skedde aldrig i NT med den stora massan utan vid matborden,  i det lilla, utan stor publik eller snabba lösningar genom konferenser eller kampanjer. Ett liv som förmedlas enbart genom ett delat liv och genom "fäder".

Jesus sade att världen skall "tro" och "förstå" när vi blivit älskade av Fadern som Han blev älskad av Fadern (Joh. 17:20-26). Vi måste sluta söka den yttre bekräftelsen från människor för att denhär kärleken skall vara i oss, så att världen kan tro och förstå. Vi behöver lära oss att se var vi fiskar efter det av människor och sammanhang genom vad vi gör, säger, hur vi ser ut, vem vi känner mm.

Vi behöver avstå från genvägarna för det finns bara EN väg till vem "jag är". Det är Kristus. han fann sig själv i Fadern ("Du i mig") och vi behöver finna oss själva i en lika relation till Kristus (... "och jag i dem", då skall världen förstå").

Vad vi ser idag bjudas ut är en Kristendom som skall hjälpa oss att hitta genvägen. Gud kan aldrig bli för oss en genväg till det vi behöver eller vill ha. Han är det vi behöver och egentligen vill ha.

Det är dags för varje lem , ledare och församling att se över hur vi definierar syftet med församlingen. Gör vi lärjungar som tjänar Guds syfte eller skapar vi program som möter behov som människor själva definierat?

En församling som går in på vägen att betjäna männisor mer än Guds syfte hamnar lätt i en cirkel som det är svårt att komma ur. Behoven tar aldrig slut och dessutom måste vi producera en ledarskapskultur som bygger på detta behov och inte på lärjungaskap och andligt föräldraskap.

Nu är det dock en ny tid då Gud reser upp fäder och för kroppens liv tillbaka till det lilla där det sker en omdefiniering från Kristen till lärjunge. Frånsamfund till Guds Rike.