Ifall man vill komma någonstans snabbt så kan en genväg vara räddningen. För en kristen handlar målet inte om att komma någonstans eller göra någonting. Det handlar om att "bli någon". Att bli den Gud har tänkt att jag skall vara, mitt sanna jag. Ett tecken på att vi är vilsna i denhär frågan är just att vi försöker hitta oss själva bl.a. genom "görande". Vi blir inte den vi är genom det vi gör men vi skall nog göra det vi skall göra genom den vi är. Bara då blir det rätt.
Hur skall detta då gå till? För det första så behöver vi återförenas med vår skapare, med Honom som har gjort oss. Denna återförening räcker dock inte ifall den förblir på en nivå där vi förblir den som behåller rätten till våra liv. Rätten at definiera vad livet skall innehålla för att vara meningsfullt och hur det skall förverkligas.
En verklig återförening sker först när vi inser hur vi skall förhålla oss till Gud och därigenom till oss själva.
Gud, som skaparen, är den enda som som KAN definiera vem vi är eftersom vi är skapade till Hans avbild, vilket betyder också att vi har blivit skapade att leva med och av Honom. Att leva för hans plan.
Självständighet + tro är som att försäka vinna OS i 110m hinder med skidor på fötterna. De hör helt enkelt inte ihop. Självständighet + tro handlar om att vi vill ha något valbart av Gud utan att avstå från äganderätten till våra liv.
Vårt sanna "jag" finns i Kristus. Kristus såg sig självs som Faderns avbild på jorden. Han gjorde enbart det Han "såg fadern göra". Hans egen kärleksupplevelse fanns i den närhet och "lön" (Matt. 5:1-13) som Han fick av Fadern och Han tog inte emot ära av människor (Joh. 5:41-44).
Människan är inte skapad till att bli beundrad eller dyrkad. Vi blev skapade till att bli älskade och därigenom till att älska. Kärlek kan inte mottas genom "görandet", enbart genom "varandet". Var och en av oss har en utgånspunkt i vårt sökande där vi utvecklat ett mångfald att vägar att söka yttre bekräftelse av människor, just genom görandet. Vi kan leva länge och väl genom den, ifall vi alltså får den. Tar den slut, rasar vi ihop.
Jesu fullkomlighet låg inte i Honom själv utan i den Han "var" i Fadern. Hans fullkomlighet var 1. Fullkomligt beroende av Fadern (Joh. 5:19) och 2. Fullkomlig överlåtelse till Fadern.
Till samma är även vi kallade till. Att förstå detta riktar in vårt sökande rätt och vi förstår att problemet ligger i att vi försöker kombinera självständighet(äganderätt) + tro(förströstan).
Om vi däremot finner vårt sanna jag som får sin bekräftelse från den vi är i Kristus dvs lever för att älska och tjäna, som Gud har definierat det hela. Då kan inget stoppa oss. Då har inte bekymmer utrymme eller orsak inom oss. Det var därför Kristus, övergiven av alla t.o.m. på korset kunde be "förlåt dem, för de vet inte vad de gör". Där om någonstans borde Han ha haft all orsak att vara bitter, men nej.
Jesu "mat" var inte ytttre bekräftelse, att behaga människor, att vara "någon" inför människor genom det Han gör. Han gjorde det Han gjorde för den Han "var" i Fadern, vem Fadern var i Honom. Fri från behovet att få beröm av människor.
Gud väntar på att det skall födas ett sådant folk på jorden. Ett folk som inte försöker finna sig själv genom sin kallelse i görandet utan som lever ut sin kallelse igenom den de är. Ett folk som inte söker nå tjänster och positioner för att bli "någon" utan som tjänar ett syfte som definierats och ägs av Gud ensam. Ett folk som inte gör en skillnad på det andliga och det världsliga de äger utan som ser allt de är och äger som Guds , med syfte att att tjäna Hans syften. Ett folk som inte bygger ett samfund för att se sitt eget namn på top 10 av bästa statistik utan som hellre ser 12 människor förvandlade till Jesus efterföljare än 5000 som gillar deras möten. Detta skedde aldrig i NT med den stora massan utan vid matborden, i det lilla, utan stor publik eller snabba lösningar genom konferenser eller kampanjer. Ett liv som förmedlas enbart genom ett delat liv och genom "fäder".
Jesus sade att världen skall "tro" och "förstå" när vi blivit älskade av Fadern som Han blev älskad av Fadern (Joh. 17:20-26). Vi måste sluta söka den yttre bekräftelsen från människor för att denhär kärleken skall vara i oss, så att världen kan tro och förstå. Vi behöver lära oss att se var vi fiskar efter det av människor och sammanhang genom vad vi gör, säger, hur vi ser ut, vem vi känner mm.
Vi behöver avstå från genvägarna för det finns bara EN väg till vem "jag är". Det är Kristus. han fann sig själv i Fadern ("Du i mig") och vi behöver finna oss själva i en lika relation till Kristus (... "och jag i dem", då skall världen förstå").
Vad vi ser idag bjudas ut är en Kristendom som skall hjälpa oss att hitta genvägen. Gud kan aldrig bli för oss en genväg till det vi behöver eller vill ha. Han är det vi behöver och egentligen vill ha.
Det är dags för varje lem , ledare och församling att se över hur vi definierar syftet med församlingen. Gör vi lärjungar som tjänar Guds syfte eller skapar vi program som möter behov som människor själva definierat?
En församling som går in på vägen att betjäna männisor mer än Guds syfte hamnar lätt i en cirkel som det är svårt att komma ur. Behoven tar aldrig slut och dessutom måste vi producera en ledarskapskultur som bygger på detta behov och inte på lärjungaskap och andligt föräldraskap.
Nu är det dock en ny tid då Gud reser upp fäder och för kroppens liv tillbaka till det lilla där det sker en omdefiniering från Kristen till lärjunge. Frånsamfund till Guds Rike.
keskiviikko 28. joulukuuta 2011
perjantai 9. syyskuuta 2011
Kärlekens 3 steg (Del 3)
"Unga män"
. . . unga män: ni har besegrat den onde.
. . . unga män: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde".
Stark i nåden
Hur besegrar man den onde och hur blir man stark i Guds Rike? Svar, genom nåden. Nådens motsats är lagen. Lagen blev given åt oss "efteråt" som ett tillägg (Gal 3:19) tills han kom som uppfyllde lagen. Tills dess skulle lagen fostra oss till Kristus (Gal. 3:24). Det betyder att lagen inte gavs för att det skulle vara möjligt att uppfylla den utan för att bevisa att det är omöjligt att uppfylla den. Lagen skulle bevara oss i ett tillstånd som gör oss beroende av nåden. Den håller Guds heliga vilja inför våra ögon.
I syndens natur, dvs det som medför att vi är "besegrade av den onde" och att vi är "svaga och Guds ord inte förblir i oss" beror på att vi fortsättningsvis håller fast vid förväntningen att det på något sätt ändå skall gå fixa själv. Den lagiska människan som håller fast till slutet vid sin egen förmåga ger endera upp sin tro eller också ger upp Guds omöjliga vilja.
Lagen säger "rör inte, smaka inte, gör inte ... ". Detta medför att vi just gör det, alltså rör det och smakar det. När vi lever under lagen, ser vi dessa "gör inte" som hinder vi måste vinna för att komma till Gud och för att bli välsignade. Just denna inställning är det enda hindret till att komma till Gud.
Jesu budskap
Jesu budskap var Guds Rikes evangelium. Guds Rike inom oss, Guds herravälde inom oss. Tecknet på Guds herravälde är inte i första hand lydnad utan överlåtelse i kombination med beroende. Herravälde är inte det att vi gör som Fadern säger utan att Han får verka sin vilja i vår vilja och gärning så att vi gör som Han säger.
Vad gör då ynglingen stark så att han/hon besegrar den onde? Svar: "Guds ord förblir i Honom". Lagen gör människan själv- och syndcentrerad. Nåden gör ynglingen Kristuscentrerad innan och efter man har förändrats och därför , pga Kristus, inte den egna prestationen, gör Gud vår inre människa stark. Kristus i oss! tecnet på nåden är överlåtelse, beroende, tjänande dvs tillbedjan.
Det finns ett "pris" i allt detta. Det kostar allt. Den lagiska tänker först på trygghet, ägodelar och förmåner. Priset kan vara det, men först är det att svara ja på kallelsen att lämna allt som har med egen förmåga att göra. Det första man skall lämna är förväntningarna på en själv, samtidigt som man tar emot Guds förmaning "var fullkomliga, för jag är fullkomlig". Detta leder sedan även till att vi avstår från äganderätten till allt vi har. Därför börjar överlåtelsen och beroendet med att bejaka att Guds ord har rätt, "allt tillhör Gud". Det börjar som hjärtats bekännelse och som en bön. Lagen presterar, nåden ber.
Inifrån och ut
Jesus lärde oss att be i Fader vår bönen: "och inled oss inte i frestelsen, utan fräls oss ifrån den onde". Ordet inled kan man också översätta "bär oss inte i frestelsen". Varför skall vi be om detta? Det är så det är att leva i nåden. Vi skall be om att Gud skall verka i oss, och när han ger oss kraften/hjälpen skall vi ta emot den.
Vi kan inte stå emot synden av oss själva. Vi måste be om det. Vi skall fly från frestelsen. Men vart? Till Kristus?
Den hjälp Gud ger kommer ofta på ett sätt som är obekvämt och ställer oss i en position av svaghet där vår egen förmåga visar sig vara noll och Kristus blir synlig. Den lagiska människan (dvs bunden av synden, "jag själv") blir djupare fast i sin synd, sina addiktioner ju mer han försöker själv. Friheten finns enbart i att vi stiger ut i dagsljuset med vår svaghet och fortfarande behåller Guds heliga vilja som det är.
Fader vår bönen lär oss att överlåtelse till Gud kommer först: "Helgat vare ditt namn"... "Tillkomme ditt Rike" ... "Ske din vilja ...", är bön om nådens verkan i oss. det är Gudscentrering som får oss att vara upptagna av Gud och inte av synden. Lagiskhet gör att vi fastnar i massa olika former av självcentrering som, skulden, fördömelsen, ångesten, depressionen mm.
När Guds ord "förblir i ynglingen" har denne en verklig bild av sin egen förmåga i sig själv, men mest av allt en verklig bild i hur Gud ser oss i Kristus och att Jesu egen väg till mognad är Guds kärlek även för oss, som "äkta barn". Fostran är Guds bekräftelse til oss att han verkligen har adopterat oss.
Många talar idag om att "vara den man är" och samtidigt modifierar nåden till något där Gud ser genom fingrarna. Här ser vi ett exempel hur Jesus förmedlar kraft genom nåden att inte synda. Genom att först förmedla nåd som verkar lydnad.:
"Den som är utan synd må kasta första stenen på henne." 8 Och han böjde sig ner igen och skrev på marken. 9 När de hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först, och han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. 10 Jesus reste sig upp och sade till henne: "Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?" 11 Hon svarade: "Nej, Herre, ingen." Då sade Jesus: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!" (Joh. 8:7-11)
Jesus styrkte inte kvinnans förmåga genom att säga "synda inte mer så skall jag inte döma dig". Nej, han sade inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mer. Det är Jesu närvaro och en frikännande dom som får oss att sluta synda. För det skall vi sluta med. Nåden är inte ett täcke som vi kastar över synden för att vi skall kunna fortsätta med det, medan Gud ser genom sina kärleksfulla toleranta fingrar. Det kan Han inte. han älskar oss för mycket för att kunna det.
Vad får en yngling att bli stark? Ynglingen är villig att bli svag inför Jesus och människor. Ynglingen är villig att avstå från ett rykte som kan ge beröm från människor och förväntningen av belöning av Gud för god prestation. Ofta bör båda ske. Ofta behäver vi först misslyckas offentligt inför människor för att bli mottagliga för nåden. Ser vi på dem vi hyllar som trons hjältar så har de alla först misslyckats offentligt och mistat allt, för att sedan bli upprättade av nåden (David, Moses, Paulus, Petrus osv:)
Ynglingen ser Guds nåd och kärlek i Guds forstran, i smärtan, lidandet. Ynglingen ser glimten av frukten som ligger och väntar efter en sådan fostran och kan uppleva mitt i smärtan "Gud älskar mig som sin son":
" Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son som han har kär. "Det är till er fostran som ni får utstå lidande. Gud handlar med er som med söner. Och var finns väl en son som inte tuktas av sin far? 8 Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner. 9 Vi hade våra jordiska fäder som tuktade oss, och vi hade respekt för dem. Skulle vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? 10 Våra fäder tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet. 11 För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt". (Hebr. 12:7-11)
När Jesus kom, dog och uppstod , var det för att Guds Rike skulle bryta fram. Guds Rike är det andliga tillstånd inom oss och omkring oss där Gud har suverän makt. Gud utövar inte sin makt med våld. Det kan Han inte pga sin person. Gud är Kärlek och verkar enbart genom kärlek och nåd. Det är därför bibeln lär oss att vi skall bli "rotade och grundade i kärleken":
"Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, 17 och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. 18 Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet 19 och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. 20 Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss, 21 honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen". (Ef. 3:16-21)
Vår uppfattning av Guds kärlek måste mogna från att se det enbart som Gods gåvor till att ta emot Guds kärlek i form av fostran. Dett kan vi bara göra genom att acceptera Guds ord och vilja som sanning och samtidigt avstå från förväntningarn riktade mot oss själva. Vi är kallade till att leva för Gud , med den kraft som nåden ger. Inifrån och ut. När vi blir den vi skall vara kommer vi att göra det vi skall göra.
Guds or verkar detta i oss. Dessutom genom Fäder , som är givna till församlingen (EF. 4:11-16). lagikset är själständighet. I Guds Rike verkar Gud sin nåd genom beroendet av dem vi skall växa ihop med i Kristi kropp. Missionbefallningen lyder ju "lär dem att hålla". "Någon", skall lära oss. Fäder som själva har blivit rotade i nåden. Ett praktikst sätt att överlåta sig för nådens verkan är att ta emot den Fader Gud ger. Vi väljer inte fäder, men vi måste ta emot dem när de väljer oss. (mer om detta i nästa del)
Jag har personligen fått se detta bli verklighet i mitt eget och andras liv. I år kämpade jag med beroenden, skuld mm. Ju mer jag kämpade och kände skuld. Ju djupare sjönk jag. Idag är jag fri. Du kan också bli det.
Det onda har makten över oss enbart så mycket som lagen har makt över oss. Det verkliga onda är alltså inte Satan utan egenrättfärdigheten, självständighetens ande inom oss. Det är där den ond kan fästa sina krokar. Därför var Paulus längtan att det inte skulle finnas kvar hos honom någon rättfärdighet som berodde på lagen (Fil. 3:1-...).
Guds nåd vare med dig
. . . unga män: ni har besegrat den onde.
. . . unga män: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde".
Stark i nåden
Hur besegrar man den onde och hur blir man stark i Guds Rike? Svar, genom nåden. Nådens motsats är lagen. Lagen blev given åt oss "efteråt" som ett tillägg (Gal 3:19) tills han kom som uppfyllde lagen. Tills dess skulle lagen fostra oss till Kristus (Gal. 3:24). Det betyder att lagen inte gavs för att det skulle vara möjligt att uppfylla den utan för att bevisa att det är omöjligt att uppfylla den. Lagen skulle bevara oss i ett tillstånd som gör oss beroende av nåden. Den håller Guds heliga vilja inför våra ögon.
I syndens natur, dvs det som medför att vi är "besegrade av den onde" och att vi är "svaga och Guds ord inte förblir i oss" beror på att vi fortsättningsvis håller fast vid förväntningen att det på något sätt ändå skall gå fixa själv. Den lagiska människan som håller fast till slutet vid sin egen förmåga ger endera upp sin tro eller också ger upp Guds omöjliga vilja.
Lagen säger "rör inte, smaka inte, gör inte ... ". Detta medför att vi just gör det, alltså rör det och smakar det. När vi lever under lagen, ser vi dessa "gör inte" som hinder vi måste vinna för att komma till Gud och för att bli välsignade. Just denna inställning är det enda hindret till att komma till Gud.
Jesu budskap
Jesu budskap var Guds Rikes evangelium. Guds Rike inom oss, Guds herravälde inom oss. Tecknet på Guds herravälde är inte i första hand lydnad utan överlåtelse i kombination med beroende. Herravälde är inte det att vi gör som Fadern säger utan att Han får verka sin vilja i vår vilja och gärning så att vi gör som Han säger.
Vad gör då ynglingen stark så att han/hon besegrar den onde? Svar: "Guds ord förblir i Honom". Lagen gör människan själv- och syndcentrerad. Nåden gör ynglingen Kristuscentrerad innan och efter man har förändrats och därför , pga Kristus, inte den egna prestationen, gör Gud vår inre människa stark. Kristus i oss! tecnet på nåden är överlåtelse, beroende, tjänande dvs tillbedjan.
Det finns ett "pris" i allt detta. Det kostar allt. Den lagiska tänker först på trygghet, ägodelar och förmåner. Priset kan vara det, men först är det att svara ja på kallelsen att lämna allt som har med egen förmåga att göra. Det första man skall lämna är förväntningarna på en själv, samtidigt som man tar emot Guds förmaning "var fullkomliga, för jag är fullkomlig". Detta leder sedan även till att vi avstår från äganderätten till allt vi har. Därför börjar överlåtelsen och beroendet med att bejaka att Guds ord har rätt, "allt tillhör Gud". Det börjar som hjärtats bekännelse och som en bön. Lagen presterar, nåden ber.
Inifrån och ut
Jesus lärde oss att be i Fader vår bönen: "och inled oss inte i frestelsen, utan fräls oss ifrån den onde". Ordet inled kan man också översätta "bär oss inte i frestelsen". Varför skall vi be om detta? Det är så det är att leva i nåden. Vi skall be om att Gud skall verka i oss, och när han ger oss kraften/hjälpen skall vi ta emot den.
Vi kan inte stå emot synden av oss själva. Vi måste be om det. Vi skall fly från frestelsen. Men vart? Till Kristus?
Den hjälp Gud ger kommer ofta på ett sätt som är obekvämt och ställer oss i en position av svaghet där vår egen förmåga visar sig vara noll och Kristus blir synlig. Den lagiska människan (dvs bunden av synden, "jag själv") blir djupare fast i sin synd, sina addiktioner ju mer han försöker själv. Friheten finns enbart i att vi stiger ut i dagsljuset med vår svaghet och fortfarande behåller Guds heliga vilja som det är.
Fader vår bönen lär oss att överlåtelse till Gud kommer först: "Helgat vare ditt namn"... "Tillkomme ditt Rike" ... "Ske din vilja ...", är bön om nådens verkan i oss. det är Gudscentrering som får oss att vara upptagna av Gud och inte av synden. Lagiskhet gör att vi fastnar i massa olika former av självcentrering som, skulden, fördömelsen, ångesten, depressionen mm.
När Guds ord "förblir i ynglingen" har denne en verklig bild av sin egen förmåga i sig själv, men mest av allt en verklig bild i hur Gud ser oss i Kristus och att Jesu egen väg till mognad är Guds kärlek även för oss, som "äkta barn". Fostran är Guds bekräftelse til oss att han verkligen har adopterat oss.
Många talar idag om att "vara den man är" och samtidigt modifierar nåden till något där Gud ser genom fingrarna. Här ser vi ett exempel hur Jesus förmedlar kraft genom nåden att inte synda. Genom att först förmedla nåd som verkar lydnad.:
"Den som är utan synd må kasta första stenen på henne." 8 Och han böjde sig ner igen och skrev på marken. 9 När de hörde detta gick de därifrån, den ene efter den andre, de äldste först, och han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där. 10 Jesus reste sig upp och sade till henne: "Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?" 11 Hon svarade: "Nej, Herre, ingen." Då sade Jesus: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda inte mer!" (Joh. 8:7-11)
Jesus styrkte inte kvinnans förmåga genom att säga "synda inte mer så skall jag inte döma dig". Nej, han sade inte heller jag dömer dig, gå och synda inte mer. Det är Jesu närvaro och en frikännande dom som får oss att sluta synda. För det skall vi sluta med. Nåden är inte ett täcke som vi kastar över synden för att vi skall kunna fortsätta med det, medan Gud ser genom sina kärleksfulla toleranta fingrar. Det kan Han inte. han älskar oss för mycket för att kunna det.
Vad får en yngling att bli stark? Ynglingen är villig att bli svag inför Jesus och människor. Ynglingen är villig att avstå från ett rykte som kan ge beröm från människor och förväntningen av belöning av Gud för god prestation. Ofta bör båda ske. Ofta behäver vi först misslyckas offentligt inför människor för att bli mottagliga för nåden. Ser vi på dem vi hyllar som trons hjältar så har de alla först misslyckats offentligt och mistat allt, för att sedan bli upprättade av nåden (David, Moses, Paulus, Petrus osv:)
Ynglingen ser Guds nåd och kärlek i Guds forstran, i smärtan, lidandet. Ynglingen ser glimten av frukten som ligger och väntar efter en sådan fostran och kan uppleva mitt i smärtan "Gud älskar mig som sin son":
" Ty den Herren älskar tuktar han, och han agar var son som han har kär. "Det är till er fostran som ni får utstå lidande. Gud handlar med er som med söner. Och var finns väl en son som inte tuktas av sin far? 8 Om ni inte får en sådan fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inte riktiga söner. 9 Vi hade våra jordiska fäder som tuktade oss, och vi hade respekt för dem. Skulle vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Fader så att vi får leva? 10 Våra fäder tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet. 11 För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt". (Hebr. 12:7-11)
När Jesus kom, dog och uppstod , var det för att Guds Rike skulle bryta fram. Guds Rike är det andliga tillstånd inom oss och omkring oss där Gud har suverän makt. Gud utövar inte sin makt med våld. Det kan Han inte pga sin person. Gud är Kärlek och verkar enbart genom kärlek och nåd. Det är därför bibeln lär oss att vi skall bli "rotade och grundade i kärleken":
"Jag ber att han i sin härlighets rikedom skall ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin Ande, 17 och att Kristus genom tron skall bo i era hjärtan och ni skall bli rotade och grundade i kärleken. 18 Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet 19 och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. 20 Han som förmår göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss, 21 honom tillhör äran i församlingen och i Kristus Jesus, genom alla släktled i evigheternas evighet, amen". (Ef. 3:16-21)
Vår uppfattning av Guds kärlek måste mogna från att se det enbart som Gods gåvor till att ta emot Guds kärlek i form av fostran. Dett kan vi bara göra genom att acceptera Guds ord och vilja som sanning och samtidigt avstå från förväntningarn riktade mot oss själva. Vi är kallade till att leva för Gud , med den kraft som nåden ger. Inifrån och ut. När vi blir den vi skall vara kommer vi att göra det vi skall göra.
Guds or verkar detta i oss. Dessutom genom Fäder , som är givna till församlingen (EF. 4:11-16). lagikset är själständighet. I Guds Rike verkar Gud sin nåd genom beroendet av dem vi skall växa ihop med i Kristi kropp. Missionbefallningen lyder ju "lär dem att hålla". "Någon", skall lära oss. Fäder som själva har blivit rotade i nåden. Ett praktikst sätt att överlåta sig för nådens verkan är att ta emot den Fader Gud ger. Vi väljer inte fäder, men vi måste ta emot dem när de väljer oss. (mer om detta i nästa del)
Jag har personligen fått se detta bli verklighet i mitt eget och andras liv. I år kämpade jag med beroenden, skuld mm. Ju mer jag kämpade och kände skuld. Ju djupare sjönk jag. Idag är jag fri. Du kan också bli det.
Det onda har makten över oss enbart så mycket som lagen har makt över oss. Det verkliga onda är alltså inte Satan utan egenrättfärdigheten, självständighetens ande inom oss. Det är där den ond kan fästa sina krokar. Därför var Paulus längtan att det inte skulle finnas kvar hos honom någon rättfärdighet som berodde på lagen (Fil. 3:1-...).
Guds nåd vare med dig
maanantai 5. syyskuuta 2011
Kärlekens 3 steg (Del2)
Barn
I varje skede av vår mognad i Gudsrelationen, uppfattar vi Guds kärlek på olika sätt. Det är inget problem i sig. Tvärtom, det är just så det skall vara. Dessutom behandlar Gud oss som individer. Det vanligaste problemet är dock att vi fastnar i barn, eller babystadiet i vår erfarenhet av Guds kärlek och nåd.
I den text jag utgår ifrån beskrivs ett "barns" Gudsrelation enligt följande:
"Jag skriver till er, barn: era synder är förlåtna för hans namns skull. 13 Jag skriver till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag skriver till er, unga män: ni har besegrat den onde. 14 Jag har skrivit till er, barn: ni har lärt känna Fadern. Jag har skrivit till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till er, unga män: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde. (1 Joh. 2:12-14)
. . . era synder är förlåtna för hans namns skull
. . . ni har lärt känna fadern
För ett barn förknippas Guds nåd och kärlek till att fixa det "jag har gjort fel" och röja undan konsekvenserna för det. Nådens tyngdpunkt ligger i det förflutna och i problemlösning.
Kristi död och uppståndelse är avgörande för en människa för att vi skall kunna närma oss Gud och bli återförenade med Honom. Kristus kom för att försona vår synd, för att bli övergiven på korset istället för oss. Bibeln lär ändå inte att vi tar emot enbart en ställföreträdande död utan hela personen Jesus Kristus.
" Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn". (Joh. 1:12)
Märkväl att ett "barn" har fått sina synder förlåtna för Hans namns skull. I texten i Joh. 1:12 talas det ändå inte om att ta emot honom enbart för syndernas förlåtelse utan för att bli Guds barn. Vi tar alltså emot en person, med allt vad Han är. Jesus Kristus är inte enbart en förmedlare av försoning utan även en Konung och Herre.
Han är vår nya identitet. Hans prioriteringar skall bli våra.
Jesu blod renar oss från all synd för att vi skall kunna komma in genom dörren till Guds Rike.
Från den stunden är Han den som försonar vår synd och från den stunden skall resan fortsätta så att det Rike vi just kommit in i skall komma in i oss (Luuk. 17:20-21). Reningen i Jesu blod är förutsättningen för att Riket skall kunna ta sin plats i oss, dvs Jesu karaktär (Gal. 4:19, Ef. 4:11-16) och herravälde (Luuk. 6:46, Matt. 28:18-20) inom oss.
Missionsbefallningen handlar ju inte om evangelisation utan om att förbereda ett folk som är lydig Kristus. Att lära folk att "hålla allt vad Jesus befallt". Missionbefalningen handlar alltså om att upprätta Gud Rike. Ett Rike behöver en Konung och ett folk. Konungadelen är fixad, medan folket som lever lydiga (och samtidigt är Hans barn) väntar ännu på sin uppenbarelse. Men hela skapelsen väntar på att det skall ske. (Rom. 8:19).
Den som just har kommit till tro har inte ännu Jesus som sin Herre. Då är inte Guds rike ännu etablerat inomords. Gudsrelationen för ett barn kretsar fortfarande kring egna behov och problem, dvs kring "mig själv". Detta trots att det är goda saker Gud gjort för en.
Paulus beskriver ett "spädbarns" karaktär enligt följande:
"Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus. 2 Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte. Den tålde ni ännu inte, och det gör ni inte nu heller, 3 eftersom ni fortfarande är köttsliga. Så länge det råder avund och strid bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra? 4 Om en säger: "Jag håller mig till Paulus", och en annan: "Jag håller mig till Apollos", är ni då inte som folk i allmänhet? (1 Kor 3:1-4)
För ett "spädbarn" duger allt som barnet själv anser nyttigt. För en vuxen duger allt som Gud anser vara nyttigt. Ett barn vill ha det goda målet utan smärtan som krävs för att växa mot det (Läs Hebr. 12:1-14).
Den fasta födan är senare, liksom mjölken (i början), Guds nåd och kärlek till oss. Ändå "tål" inte ett spädbarn det först. Ett barn fokuserar alltid främst på problemets symptom dvs "det känns bra eller dåligt". Den fasta födan tar inte itu med symptom utan med själva grundproblemet. Jesus kom inte för att göra oss lyckliga och ta oss till himlen. Han kom för att upprätta det som gått förlorat dvs "härligheten" som vi "gått miste om".
Ordet härlighet betyder bl.a. "tyngd". Det är den identitet och position vi blev skapade till som Guds "söner" ("söner" inte könsbundet utan position i Gud). Han kom inte för att frälsa oss till himlen utan för att återförena oss med Gud och återinföra Guds Rike inom oss och på jorden , där Han kommer att bo mitt ibland oss (Uppb. 21:3). Bara den som har Riket inom sig kommer en dag att gå in det Rike som Gud beslutat att ge oss (Matt. 7:21, jmf. Hebr. 5:9).
Lydnad är ett tecken på att vi tagit emot Kristus som person. Inte bara till de delar som passar oss. Kristus kom för att frälsa oss. Den frälsningen är inte en händelse utan en prosess.
" Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, . . . " (1 Kor. 1:30)
Allt detta bör ske inom oss och allt detta är det som nåden verkar i den som tar emot det. Nåden förlåter vår synd men den fostrar (Tit. 2:11-12) oss också. Ett barn vill gärna ha goda gåvor som ger snabb tröst och lösning på problem. Att däremot bli fostrad till en ny karaktär som är lik den Kristus har, "tål" ett barn inte innan Gud fått fostra oss att ta emot det. Faran ligger i det att vi kan förakta Guds tuktan och stöta bort det. Det är alltså ingen garanti att vi klär på oss den nya människan bara för att vi tackat ja till synderna förlåtelse.
" När kungen kom in för att se sina gäster, lade han märke till en man som inte var klädd i bröllopskläder. 12 Han sade till honom: Min vän, hur har du kommit in utan bröllopskläder? Mannen teg. 13 Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där skall man gråta och skära tänder. 14 Ty många är kallade, men få är utvalda." (Matt. 22:11-14, jmf. Hebr. 12:14)
Gud är den konung som erbjuder brollopskläder åt gästerna. Sådan var seden även på Jesu tid när rika bjöd till bröllop. Det handlar alltså inte om att själva prestera fram helighet utan att utsätta sig för Gud forstran och "verkan" (Fil. 2:12-13) som får oss att växa till mognad i Kristus. (snart kommer en undervisning om vilka medel Gud använder i denna fostran).
Många är alltså kallade men få är utvalda. Vi kallas som barn, utan förmåga att på något sätt kunna visa upp förtjänster, men ödmjuka nog att inse att vi behöver få förlåtelse för våra synder. Därifrån skall vi ta emot det nya livet "i Kristus", där Han blir vårt liv. Både när det gäller innehållet i livet och vår karaktär.
Det finns alltså en frälningsprosess som har en början och ett mål. Skriften är full av olika beskrivningar på detta. Vår nutida, förenklade och förvrängda evangelium finner jag inte i skriften. Varken hos Jesus eller Apostlarna.
Det är dags att gå vidare från mjölkstadiet till den fasta födan. Förflyttningen dit kostar oss allt men det ger allt det vi egentligen längtar efter och behöver. det gör oss även till det folk som världen väntar att se, Kristus i oss, härlighetens hopp. Att Guds folk fastnar med nappflaskan i halsen är inget nytt fenomen men är än idag ett mycket allvarligt tillstånd.
"Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. 8 Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. 9 Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom, 10 och han blev av Gud kallad överstepräst, en sådan präst som Melkisedek.
" Om detta har vi mycket att säga som är svårt att förklara, eftersom ni har blivit så tröga att lyssna. 12 Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda. 13 Ingen som lever av mjölk är mogen för en undervisning om rättfärdighet. Han är ännu ett barn. 14 Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont". . .
Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras till fullkomlighet. Låt oss inte på nytt lägga grunden med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, 2 med undervisning om reningar och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. 3 Ja, detta vill vi göra, om Gud tillåter". (Hebr. 5:7-6:3).
Märkväl att även Jesus hade sin prosess i mognad (jmf: Luk. 2:52) . Hur mycket har inte vi då behov av detta. Skillnaden är bara den att Kristus är både målet och förutsättningen för att vi skall kunna nå målet. Denna "fullkomlighet" är för oss fullkomlig överlåtelse och fullkomligt beroende.
Detta är fullkomligt möjligt för Gud att verka i oss.
Till sist ett exempel på ett spädbarn, som ville ha allt utan att avstå från något. Hur reagerar vi idag på Jesu kallelse att avstå från allt och följa Honom? Denhär rike mannen kunde inte se Jesu förslag som "kärlek", trots att det just då var det mest kärleksfulla som Han kunde få.
"När Jesus fortsatte sin vandring, sprang en man fram, föll på knä för honom och frågade: "Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?" 18 Jesus sade till honom: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud. 19 Buden känner du: Du skall inte mörda, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Hedra din far och din mor." * 20 Mannen sade: "Mästare, allt detta har jag hållit sedan jag var ung." 21 Jesus såg på honom och fick kärlek till honom och sade: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig." 22 Vid de orden blev mannen illa till mods och gick bedrövad sin väg, ty han ägde mycket". (Mark. 10:17-22)
Ha en välsignad vecka med Guds kärleksförklaringar
I varje skede av vår mognad i Gudsrelationen, uppfattar vi Guds kärlek på olika sätt. Det är inget problem i sig. Tvärtom, det är just så det skall vara. Dessutom behandlar Gud oss som individer. Det vanligaste problemet är dock att vi fastnar i barn, eller babystadiet i vår erfarenhet av Guds kärlek och nåd.
I den text jag utgår ifrån beskrivs ett "barns" Gudsrelation enligt följande:
"Jag skriver till er, barn: era synder är förlåtna för hans namns skull. 13 Jag skriver till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag skriver till er, unga män: ni har besegrat den onde. 14 Jag har skrivit till er, barn: ni har lärt känna Fadern. Jag har skrivit till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till er, unga män: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde. (1 Joh. 2:12-14)
. . . era synder är förlåtna för hans namns skull
. . . ni har lärt känna fadern
För ett barn förknippas Guds nåd och kärlek till att fixa det "jag har gjort fel" och röja undan konsekvenserna för det. Nådens tyngdpunkt ligger i det förflutna och i problemlösning.
Kristi död och uppståndelse är avgörande för en människa för att vi skall kunna närma oss Gud och bli återförenade med Honom. Kristus kom för att försona vår synd, för att bli övergiven på korset istället för oss. Bibeln lär ändå inte att vi tar emot enbart en ställföreträdande död utan hela personen Jesus Kristus.
" Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn". (Joh. 1:12)
Märkväl att ett "barn" har fått sina synder förlåtna för Hans namns skull. I texten i Joh. 1:12 talas det ändå inte om att ta emot honom enbart för syndernas förlåtelse utan för att bli Guds barn. Vi tar alltså emot en person, med allt vad Han är. Jesus Kristus är inte enbart en förmedlare av försoning utan även en Konung och Herre.
Han är vår nya identitet. Hans prioriteringar skall bli våra.
Jesu blod renar oss från all synd för att vi skall kunna komma in genom dörren till Guds Rike.
Från den stunden är Han den som försonar vår synd och från den stunden skall resan fortsätta så att det Rike vi just kommit in i skall komma in i oss (Luuk. 17:20-21). Reningen i Jesu blod är förutsättningen för att Riket skall kunna ta sin plats i oss, dvs Jesu karaktär (Gal. 4:19, Ef. 4:11-16) och herravälde (Luuk. 6:46, Matt. 28:18-20) inom oss.
Missionsbefallningen handlar ju inte om evangelisation utan om att förbereda ett folk som är lydig Kristus. Att lära folk att "hålla allt vad Jesus befallt". Missionbefalningen handlar alltså om att upprätta Gud Rike. Ett Rike behöver en Konung och ett folk. Konungadelen är fixad, medan folket som lever lydiga (och samtidigt är Hans barn) väntar ännu på sin uppenbarelse. Men hela skapelsen väntar på att det skall ske. (Rom. 8:19).
Den som just har kommit till tro har inte ännu Jesus som sin Herre. Då är inte Guds rike ännu etablerat inomords. Gudsrelationen för ett barn kretsar fortfarande kring egna behov och problem, dvs kring "mig själv". Detta trots att det är goda saker Gud gjort för en.
Paulus beskriver ett "spädbarns" karaktär enligt följande:
"Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus. 2 Mjölk gav jag er att dricka. Fast föda fick ni inte. Den tålde ni ännu inte, och det gör ni inte nu heller, 3 eftersom ni fortfarande är köttsliga. Så länge det råder avund och strid bland er, är ni då inte köttsliga och lever som alla andra? 4 Om en säger: "Jag håller mig till Paulus", och en annan: "Jag håller mig till Apollos", är ni då inte som folk i allmänhet? (1 Kor 3:1-4)
För ett "spädbarn" duger allt som barnet själv anser nyttigt. För en vuxen duger allt som Gud anser vara nyttigt. Ett barn vill ha det goda målet utan smärtan som krävs för att växa mot det (Läs Hebr. 12:1-14).
Den fasta födan är senare, liksom mjölken (i början), Guds nåd och kärlek till oss. Ändå "tål" inte ett spädbarn det först. Ett barn fokuserar alltid främst på problemets symptom dvs "det känns bra eller dåligt". Den fasta födan tar inte itu med symptom utan med själva grundproblemet. Jesus kom inte för att göra oss lyckliga och ta oss till himlen. Han kom för att upprätta det som gått förlorat dvs "härligheten" som vi "gått miste om".
Ordet härlighet betyder bl.a. "tyngd". Det är den identitet och position vi blev skapade till som Guds "söner" ("söner" inte könsbundet utan position i Gud). Han kom inte för att frälsa oss till himlen utan för att återförena oss med Gud och återinföra Guds Rike inom oss och på jorden , där Han kommer att bo mitt ibland oss (Uppb. 21:3). Bara den som har Riket inom sig kommer en dag att gå in det Rike som Gud beslutat att ge oss (Matt. 7:21, jmf. Hebr. 5:9).
Lydnad är ett tecken på att vi tagit emot Kristus som person. Inte bara till de delar som passar oss. Kristus kom för att frälsa oss. Den frälsningen är inte en händelse utan en prosess.
" Honom har ni att tacka för att ni är i Kristus Jesus, som Gud för oss har gjort till vishet, rättfärdighet, helgelse och återlösning, . . . " (1 Kor. 1:30)
Allt detta bör ske inom oss och allt detta är det som nåden verkar i den som tar emot det. Nåden förlåter vår synd men den fostrar (Tit. 2:11-12) oss också. Ett barn vill gärna ha goda gåvor som ger snabb tröst och lösning på problem. Att däremot bli fostrad till en ny karaktär som är lik den Kristus har, "tål" ett barn inte innan Gud fått fostra oss att ta emot det. Faran ligger i det att vi kan förakta Guds tuktan och stöta bort det. Det är alltså ingen garanti att vi klär på oss den nya människan bara för att vi tackat ja till synderna förlåtelse.
" När kungen kom in för att se sina gäster, lade han märke till en man som inte var klädd i bröllopskläder. 12 Han sade till honom: Min vän, hur har du kommit in utan bröllopskläder? Mannen teg. 13 Då sade kungen till tjänarna: Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför! Där skall man gråta och skära tänder. 14 Ty många är kallade, men få är utvalda." (Matt. 22:11-14, jmf. Hebr. 12:14)
Gud är den konung som erbjuder brollopskläder åt gästerna. Sådan var seden även på Jesu tid när rika bjöd till bröllop. Det handlar alltså inte om att själva prestera fram helighet utan att utsätta sig för Gud forstran och "verkan" (Fil. 2:12-13) som får oss att växa till mognad i Kristus. (snart kommer en undervisning om vilka medel Gud använder i denna fostran).
Många är alltså kallade men få är utvalda. Vi kallas som barn, utan förmåga att på något sätt kunna visa upp förtjänster, men ödmjuka nog att inse att vi behöver få förlåtelse för våra synder. Därifrån skall vi ta emot det nya livet "i Kristus", där Han blir vårt liv. Både när det gäller innehållet i livet och vår karaktär.
Det finns alltså en frälningsprosess som har en början och ett mål. Skriften är full av olika beskrivningar på detta. Vår nutida, förenklade och förvrängda evangelium finner jag inte i skriften. Varken hos Jesus eller Apostlarna.
Det är dags att gå vidare från mjölkstadiet till den fasta födan. Förflyttningen dit kostar oss allt men det ger allt det vi egentligen längtar efter och behöver. det gör oss även till det folk som världen väntar att se, Kristus i oss, härlighetens hopp. Att Guds folk fastnar med nappflaskan i halsen är inget nytt fenomen men är än idag ett mycket allvarligt tillstånd.
"Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. 8 Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. 9 Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom, 10 och han blev av Gud kallad överstepräst, en sådan präst som Melkisedek.
" Om detta har vi mycket att säga som är svårt att förklara, eftersom ni har blivit så tröga att lyssna. 12 Ty fast ni för länge sedan borde ha varit lärare, behöver ni någon som undervisar er igen i de första grunderna av Guds ord. Ni behöver mjölk, inte fast föda. 13 Ingen som lever av mjölk är mogen för en undervisning om rättfärdighet. Han är ännu ett barn. 14 Den fasta födan är till för vuxna, för dem som genom övning har fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont". . .
Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras till fullkomlighet. Låt oss inte på nytt lägga grunden med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud, 2 med undervisning om reningar och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. 3 Ja, detta vill vi göra, om Gud tillåter". (Hebr. 5:7-6:3).
Märkväl att även Jesus hade sin prosess i mognad (jmf: Luk. 2:52) . Hur mycket har inte vi då behov av detta. Skillnaden är bara den att Kristus är både målet och förutsättningen för att vi skall kunna nå målet. Denna "fullkomlighet" är för oss fullkomlig överlåtelse och fullkomligt beroende.
Detta är fullkomligt möjligt för Gud att verka i oss.
Till sist ett exempel på ett spädbarn, som ville ha allt utan att avstå från något. Hur reagerar vi idag på Jesu kallelse att avstå från allt och följa Honom? Denhär rike mannen kunde inte se Jesu förslag som "kärlek", trots att det just då var det mest kärleksfulla som Han kunde få.
"När Jesus fortsatte sin vandring, sprang en man fram, föll på knä för honom och frågade: "Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?" 18 Jesus sade till honom: "Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud. 19 Buden känner du: Du skall inte mörda, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Hedra din far och din mor." * 20 Mannen sade: "Mästare, allt detta har jag hållit sedan jag var ung." 21 Jesus såg på honom och fick kärlek till honom och sade: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig." 22 Vid de orden blev mannen illa till mods och gick bedrövad sin väg, ty han ägde mycket". (Mark. 10:17-22)
Ha en välsignad vecka med Guds kärleksförklaringar
lauantai 3. syyskuuta 2011
Kärlekens 3 steg (del 1)
För många år sedan fick en ung ivrig kristen en klapp på axeln av en äldre kristen som uttalade dessa "tröstande" ord: "Det går nog över". Jag tror dessa "tröstande" ord, var och är en lögn. Det skall inte gå over. Visserligen skall det ske en nödvändig mognad, men det finns inget "lagom" tillstånd i vår kärlek till Gud eller vår efterföljelse av Kristus.
Det verkar som om dagens förkunnelse tar vara på individens upplevelse av det omöjliga att klara av detta i egen kraft, istället för att ta vara på Guds möjligheter att fullfölja inom- och igenom oss det Han befallt.
Gud har inga orealistiska förväntningar på oss. Tvärtom, så förväntar han ingen förmåga hos oss själva. Gud utför nämligen själv det Han befaller. Där för kan vi aldrig använda vår oförmåga som ursäkt för ett ofruktbart liv (Joh. 15:5). Tillståndet för en kristen är att känna Gud och tjäna Gud och allt detta ÄR redan förberett så att vi får vandra i det Gud redan gjort (Ef. 2:8-10). På samma sätt som Jesus gjorde (Joh. 5:19)
Gud lovar nåd åt den som är mottaglig för Hans verkan (Fil. 2:13) , dvs är ödmjuk. Nåd är Guds verkan i oss så att vi både vill och kan göra Hans vilja. Guds nåd uppenbarades för oss först genom korset, som är ingångsporten, till det andliga tillstånd vi kallar Guds Rike. Ingen anna ingång finns. Fiendskapen mellan oss och Gud måste först avfärdas och den som bär på skuld till detta dvs mig och dig måste först renas och ställas försonad inför Gud för att sedan börja vandringen till att lära känna och tjäna Gud. Bibeln definierar "evigt liv" som just att "känna Gud", och detta genom Kristus (Joh. 17:3).
Allt detta sker inte på en gång utan är en vandring där vi mottar Guds Kärlek i Kristus på ett allt djupare plan. Inga genvägar finns utan varje skede innefattar ett avklädande av det gamla för att kunna ikläda det nya Gud i sin nåd vill och kan ge.
Vi kan i bibeln se olika beskrivningar på den prosess i vår tillväxt som lärjungar och oftast delas den upp i tre delar eller steg, liksom så mycket annat där Gud verkar i "3".
I denna text nedan är ett exempel där vi på ett bra sätt ser var vi börjar och vad som är målet för vår vandring:
" Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv". (Rom. 6:22, jämför 1 Kor. 1:30)
Det första är alltså att först bli befriad från synden, sedan bli Guds slavar dvs tjänare , vilket är att bli helgad och till sist får vi evigt liv, som är att "känna Gud" (jmf Hebr. 12:14).
Kärlekens 3 steg
I olika skeden av vår vandring är vi emottagliga för Guds kärlek på olika sätt. Varje nytt steg upplever vi alltid som frånstötande eftersom det i Guds kärlek finns ett inslag av rening som vårt gamla jag hatar.
Jag väljer här att utgå från den uppdelning som finns i texten nedan:
"Jag skriver till er, barn: era synder är förlåtna för hans namns skull. 13 Jag skriver till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag skriver till er, unga män: ni har besegrat den onde. 14 Jag har skrivit till er, barn: ni har lärt känna Fadern. Jag har skrivit till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till er, unga män: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde". (1 Joh. 2:12-14)
Här har vi tre olika nivåer av mognad. Tilläggas bör att enbart Gud kan- och har rätten att mäta mognaden hos oss. Samtidigt så är det viktigt för oss själva att känna karaktären i varje skede av mognaden eftersom målet är Kristuslikhet, Kristi sinnelag.
Innan vi går in på vad det innebär att vara "barn", "yngling" och "fader", vill jag kort redogöra om förutsättningar till förändring samt ge en bild av Guds mål med vår frälsning.
Sinnets förnyelse och Guds Rike
Förutsättningen för all förändring och mognad är "sinnets förnyelse" (Rom. 12:1-2). Som vi tänker,så talar och handlar vi också. Vi är alltid under någons inflytande som formar oss till den vi är. "Världen", som är i den "ondes våld", frågar inte lov att influera oss. Gud däremot kallar oss in i en relation med sig själv genom vilken Han sedan upprättar oss till att bli "den" vi är skapade till. Något måste ut för att den relatione skall kunna komma in. Gud är den som definierar i sitt ord hur den relationen är ämnad att vara. Inte vi med våra önskningar och tankar om "min Gud är sån eller sån".
De flesta av oss tänker att "kristen" är någon som tagit emot Jesus och är sedan på väg till himlen. Att frälsning är att "få komma till himlen". Bibeln beskriver inte frälsningen så. För det första så talar Jesus inte on himlen , utan Hans huvudbudskap var och är Guds Rike. Guds Rike är det andliga tillstånd och den andliga verkligheten där Gud härskar suveränt. Gud skapade oss till att lägga jorden under oss, härska och råda över den (1 Mos. 1:26). Detta var Guds mål från början och Han har inte lagt in någon plan B. Tvärtom så håller Han på att genomföra sin plan och ser den redan fullbordad. Vi säger oss vänta på Jesus när i själva verket Han väntar på även på oss (Hebr. 1:13).
Gud ser början och slutet på samma gång. Inget kommer som en överraskning för Honom. Förutsättningen för att människan skall kunna råda, var och är, att vi lever i lydnad till Gud, av kärlek. Människan föll i synd just på denhär punkten och därför miste sin ställning inför Gud och på jorden. Hela jorden är därför under den ondes våld (1 Joh. 5:19) när den var tänkt att vara under oss och vi under Gud.
Guds frälsningsplan har dock genomförts genom Jesus Kristus. När Han hade dött för vår synd, uppstått och besegrat döden och den onde, blev Han "given" all makt. Den gavs åt Honom för att Han var den första människan (den "siste Adam") på jorden, som hade Gud rike inneboende fullkomligt inom sig dvs levde i total överlåtelse och beroende i relation till Fadern (Joh. 5:19). han är den förstfödde bland "MÅNGA" bröder (Rom. 8:29). Han var länge Guds "ende son" (som människa) men skall inte förbli som den ende. (Förstås skiljer Han sig från oss genom att vara Gud och frälsare).
På samma sätt som han blev "given" all makt kommer vi även att bli givna makt att råda över jorden. Missionsbefallningen handlar inte om enbart evangelisation för att få människor till himlen. nej, den handlar om att göra "folk lydiga" till Kristus. Det är ett uppdrag att förbereda ett folk som skall Härska med Kristus (Uppb. 5:10). Jesus Kristus är huvudet för sin kropp men hans kropp är idag som en "baby". Därför skall den kroppen byggas upp till mognad, läras till att "hålla allt vad Jesus har befallt" (Matt. 28:18-20), till "Kristi fullhet", så att kroppen matchar huvudet (Ef. 4:11-19, jmf. Luuk 19:11-26).
Guds Rike börjar inom oss, som ett inre tillstånd (Luk. 17:21), för att sedan bli en yttre verklighet på jorden. Kristus kallar oss inte till "Himlen", utan till sitt Rike.
Alla vill till himlen. Dum skulle man ju annars vara. Alla vill dock inte ha Jesus som Herre och ge över äganderätten till sitt liv. Idag har vi herdar som formar församlingar i enlighet med hurudan Gud människor vill ha som "sin Gud". Allt i "kärlekens och toleransens namn". Jesus har aldrig kallat oss till något annat än Lärjungaskap. Det kostar allt, även idag (Luk. 14:33). Man kan inte vara Jesu lärjunge ifall man inte avstår från allt. Någon måste lära oss detta. De som Gud insatt till detta i församlingen.
Dagens "evangelium" är en förvanskad version av det "Guds Rikes Evangelium" som Jesus och Apostlarna förkunnade och lärde.
Vi lever nu i en tid för Guds folk att återgå till den, ifall vi vill vara del av det folk som kommer att fullborda uppdraget att "göra alla folk till lärjungar".
Alla är vi "barn" i början av vår vandring. Att förbli i det tillståndet är ett allvarligt andligt tillstånd vilket tyder på att vi inte får den näring vi behöver av herdar som själva fastnat i det läget eller så vill vi inte ta emot den nåd som får oss att växa, för att vi helt enkelt inte känner igen Guds kärlek när Han fostrar oss.
Jag kommer i de kommande delarna att gå igenom det som kännetecknar de 3 olika skeden i vår mognad från "barn" till "yngling" och till "Fäder". Hur detta ser ut i våra liv och i Guds församling.
Själv växer jag i denna prosess under en "fader" och tillsammans med en familj med samma mål
Välkommen åter och Gud välsigne dig
Matti Aspvik
Det verkar som om dagens förkunnelse tar vara på individens upplevelse av det omöjliga att klara av detta i egen kraft, istället för att ta vara på Guds möjligheter att fullfölja inom- och igenom oss det Han befallt.
Gud har inga orealistiska förväntningar på oss. Tvärtom, så förväntar han ingen förmåga hos oss själva. Gud utför nämligen själv det Han befaller. Där för kan vi aldrig använda vår oförmåga som ursäkt för ett ofruktbart liv (Joh. 15:5). Tillståndet för en kristen är att känna Gud och tjäna Gud och allt detta ÄR redan förberett så att vi får vandra i det Gud redan gjort (Ef. 2:8-10). På samma sätt som Jesus gjorde (Joh. 5:19)
Gud lovar nåd åt den som är mottaglig för Hans verkan (Fil. 2:13) , dvs är ödmjuk. Nåd är Guds verkan i oss så att vi både vill och kan göra Hans vilja. Guds nåd uppenbarades för oss först genom korset, som är ingångsporten, till det andliga tillstånd vi kallar Guds Rike. Ingen anna ingång finns. Fiendskapen mellan oss och Gud måste först avfärdas och den som bär på skuld till detta dvs mig och dig måste först renas och ställas försonad inför Gud för att sedan börja vandringen till att lära känna och tjäna Gud. Bibeln definierar "evigt liv" som just att "känna Gud", och detta genom Kristus (Joh. 17:3).
Allt detta sker inte på en gång utan är en vandring där vi mottar Guds Kärlek i Kristus på ett allt djupare plan. Inga genvägar finns utan varje skede innefattar ett avklädande av det gamla för att kunna ikläda det nya Gud i sin nåd vill och kan ge.
Vi kan i bibeln se olika beskrivningar på den prosess i vår tillväxt som lärjungar och oftast delas den upp i tre delar eller steg, liksom så mycket annat där Gud verkar i "3".
I denna text nedan är ett exempel där vi på ett bra sätt ser var vi börjar och vad som är målet för vår vandring:
" Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv". (Rom. 6:22, jämför 1 Kor. 1:30)
Det första är alltså att först bli befriad från synden, sedan bli Guds slavar dvs tjänare , vilket är att bli helgad och till sist får vi evigt liv, som är att "känna Gud" (jmf Hebr. 12:14).
Kärlekens 3 steg
I olika skeden av vår vandring är vi emottagliga för Guds kärlek på olika sätt. Varje nytt steg upplever vi alltid som frånstötande eftersom det i Guds kärlek finns ett inslag av rening som vårt gamla jag hatar.
Jag väljer här att utgå från den uppdelning som finns i texten nedan:
"Jag skriver till er, barn: era synder är förlåtna för hans namns skull. 13 Jag skriver till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag skriver till er, unga män: ni har besegrat den onde. 14 Jag har skrivit till er, barn: ni har lärt känna Fadern. Jag har skrivit till er, fäder: ni har lärt känna honom som är från begynnelsen. Jag har skrivit till er, unga män: ni är starka och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde". (1 Joh. 2:12-14)
Här har vi tre olika nivåer av mognad. Tilläggas bör att enbart Gud kan- och har rätten att mäta mognaden hos oss. Samtidigt så är det viktigt för oss själva att känna karaktären i varje skede av mognaden eftersom målet är Kristuslikhet, Kristi sinnelag.
Innan vi går in på vad det innebär att vara "barn", "yngling" och "fader", vill jag kort redogöra om förutsättningar till förändring samt ge en bild av Guds mål med vår frälsning.
Sinnets förnyelse och Guds Rike
Förutsättningen för all förändring och mognad är "sinnets förnyelse" (Rom. 12:1-2). Som vi tänker,så talar och handlar vi också. Vi är alltid under någons inflytande som formar oss till den vi är. "Världen", som är i den "ondes våld", frågar inte lov att influera oss. Gud däremot kallar oss in i en relation med sig själv genom vilken Han sedan upprättar oss till att bli "den" vi är skapade till. Något måste ut för att den relatione skall kunna komma in. Gud är den som definierar i sitt ord hur den relationen är ämnad att vara. Inte vi med våra önskningar och tankar om "min Gud är sån eller sån".
De flesta av oss tänker att "kristen" är någon som tagit emot Jesus och är sedan på väg till himlen. Att frälsning är att "få komma till himlen". Bibeln beskriver inte frälsningen så. För det första så talar Jesus inte on himlen , utan Hans huvudbudskap var och är Guds Rike. Guds Rike är det andliga tillstånd och den andliga verkligheten där Gud härskar suveränt. Gud skapade oss till att lägga jorden under oss, härska och råda över den (1 Mos. 1:26). Detta var Guds mål från början och Han har inte lagt in någon plan B. Tvärtom så håller Han på att genomföra sin plan och ser den redan fullbordad. Vi säger oss vänta på Jesus när i själva verket Han väntar på även på oss (Hebr. 1:13).
Gud ser början och slutet på samma gång. Inget kommer som en överraskning för Honom. Förutsättningen för att människan skall kunna råda, var och är, att vi lever i lydnad till Gud, av kärlek. Människan föll i synd just på denhär punkten och därför miste sin ställning inför Gud och på jorden. Hela jorden är därför under den ondes våld (1 Joh. 5:19) när den var tänkt att vara under oss och vi under Gud.
Guds frälsningsplan har dock genomförts genom Jesus Kristus. När Han hade dött för vår synd, uppstått och besegrat döden och den onde, blev Han "given" all makt. Den gavs åt Honom för att Han var den första människan (den "siste Adam") på jorden, som hade Gud rike inneboende fullkomligt inom sig dvs levde i total överlåtelse och beroende i relation till Fadern (Joh. 5:19). han är den förstfödde bland "MÅNGA" bröder (Rom. 8:29). Han var länge Guds "ende son" (som människa) men skall inte förbli som den ende. (Förstås skiljer Han sig från oss genom att vara Gud och frälsare).
På samma sätt som han blev "given" all makt kommer vi även att bli givna makt att råda över jorden. Missionsbefallningen handlar inte om enbart evangelisation för att få människor till himlen. nej, den handlar om att göra "folk lydiga" till Kristus. Det är ett uppdrag att förbereda ett folk som skall Härska med Kristus (Uppb. 5:10). Jesus Kristus är huvudet för sin kropp men hans kropp är idag som en "baby". Därför skall den kroppen byggas upp till mognad, läras till att "hålla allt vad Jesus har befallt" (Matt. 28:18-20), till "Kristi fullhet", så att kroppen matchar huvudet (Ef. 4:11-19, jmf. Luuk 19:11-26).
Guds Rike börjar inom oss, som ett inre tillstånd (Luk. 17:21), för att sedan bli en yttre verklighet på jorden. Kristus kallar oss inte till "Himlen", utan till sitt Rike.
Alla vill till himlen. Dum skulle man ju annars vara. Alla vill dock inte ha Jesus som Herre och ge över äganderätten till sitt liv. Idag har vi herdar som formar församlingar i enlighet med hurudan Gud människor vill ha som "sin Gud". Allt i "kärlekens och toleransens namn". Jesus har aldrig kallat oss till något annat än Lärjungaskap. Det kostar allt, även idag (Luk. 14:33). Man kan inte vara Jesu lärjunge ifall man inte avstår från allt. Någon måste lära oss detta. De som Gud insatt till detta i församlingen.
Dagens "evangelium" är en förvanskad version av det "Guds Rikes Evangelium" som Jesus och Apostlarna förkunnade och lärde.
Vi lever nu i en tid för Guds folk att återgå till den, ifall vi vill vara del av det folk som kommer att fullborda uppdraget att "göra alla folk till lärjungar".
Alla är vi "barn" i början av vår vandring. Att förbli i det tillståndet är ett allvarligt andligt tillstånd vilket tyder på att vi inte får den näring vi behöver av herdar som själva fastnat i det läget eller så vill vi inte ta emot den nåd som får oss att växa, för att vi helt enkelt inte känner igen Guds kärlek när Han fostrar oss.
Jag kommer i de kommande delarna att gå igenom det som kännetecknar de 3 olika skeden i vår mognad från "barn" till "yngling" och till "Fäder". Hur detta ser ut i våra liv och i Guds församling.
Själv växer jag i denna prosess under en "fader" och tillsammans med en familj med samma mål
Välkommen åter och Gud välsigne dig
Matti Aspvik
Tilaa:
Blogitekstit (Atom)